Mot bättre tider
Jag finns nu på http://Perfectio.blogg.se .
Där kommer stämningen att vara högre, ljusare och bättre än här, för mitt liv är bättre nu.
Den här bloggen får stanna kvar dock för den är fylld med minnen.
Där kommer stämningen att vara högre, ljusare och bättre än här, för mitt liv är bättre nu.
Den här bloggen får stanna kvar dock för den är fylld med minnen.
För nu har jag sett hatet i ljuset.
Tankarna snurrar som besatta inatt och efter snart ett år av lugn känner jag att paniken sliter i mig igen. Inte utan anledning, nu vet jag varför.
Jag har återigen blivit sviken av psykvården som så många gånger förr, men innan det så hann psykologjäveln hitta startknappen, roten till allt, tryckte på det och fick mig att se, se vad jag egentligen visste men inte kunde få fram utan hjälp. Utan dimmiga glasögon ser jag nu klart och jag vet varför jag är arg, varför jag är ledsen, varför jag inte kan fungera som alla andra men ser ingen väg ur det här. Ord som jag aldrig kommer släppa över min tunga rasar i hjärnan och jag vill bara lägga mig ner och skrika så högt mina lungor förmår. Jag vill slå, sparka, gråta och skrika ord som jag inte kan yttra. Hjärtat värker och klumpen i halsen gör det svårt att andas.. och jag ser bara en väg ut...
... vi höjer dosen på venlafaxine och låter mig återigen inta ett avtrubbat, känslokallt zombiestadie där jag endast kan ge de närmaste någon slags kärlek.
Jag har ju sagt att jag inte vill leva på mediciner för resten av mitt liv utan anledning. Nu vet jag anledningen och den är för stor och för svår och för hård att hantera. Jag vill inte hantera den så jag tänker vända den ryggen, låta känslorna riva under en tung dimma av medicin istället. För mitt år har varit bra och jag har lyckats hitta en iallafall fungerande tillvaro och jag vill inte tillbaka till mörker, ångest och smärta.
Ingen kommer att förstå.
Jag har återigen blivit sviken av psykvården som så många gånger förr, men innan det så hann psykologjäveln hitta startknappen, roten till allt, tryckte på det och fick mig att se, se vad jag egentligen visste men inte kunde få fram utan hjälp. Utan dimmiga glasögon ser jag nu klart och jag vet varför jag är arg, varför jag är ledsen, varför jag inte kan fungera som alla andra men ser ingen väg ur det här. Ord som jag aldrig kommer släppa över min tunga rasar i hjärnan och jag vill bara lägga mig ner och skrika så högt mina lungor förmår. Jag vill slå, sparka, gråta och skrika ord som jag inte kan yttra. Hjärtat värker och klumpen i halsen gör det svårt att andas.. och jag ser bara en väg ut...
... vi höjer dosen på venlafaxine och låter mig återigen inta ett avtrubbat, känslokallt zombiestadie där jag endast kan ge de närmaste någon slags kärlek.
Jag har ju sagt att jag inte vill leva på mediciner för resten av mitt liv utan anledning. Nu vet jag anledningen och den är för stor och för svår och för hård att hantera. Jag vill inte hantera den så jag tänker vända den ryggen, låta känslorna riva under en tung dimma av medicin istället. För mitt år har varit bra och jag har lyckats hitta en iallafall fungerande tillvaro och jag vill inte tillbaka till mörker, ångest och smärta.
Ingen kommer att förstå.
Min önskelista födelsedag/julafton 2011!
Ååååh snart är det dags för årets bästa (och värsta.. det är ju kallt) månad på året. Min födelsedag och julafton i samma månad. Det är ju helt underbart! Haha. Så här ser min önskelista ut för i år. :)
- Virginia Andrews bok Vindträdgården och de andra fyra i samma serie.
- EN ROSA CYKEL!
- iPhone
- Saker till mitt djur.
- Andra böcker av Virginia Andrews eller liknanade författare.
- En mp3-spelare.
- Speakers till min dator så jag slipper använda datorn varenda gång jag ska lyssna på spotify.
- Kläder/skor/smycken/andra accesoarer. (Om ni inte vill köpa något av ovanstående, jag är inte kräsen)
Och har man dålig fantasi så köp hellre ett paket cigg eller nått istället för någon jäkla hushållsapparat eller annat trams folk köper till andra i present bara för att man inte kommer på något bättre.
No end and no beginning.
Åh vad hemskt dålig jag har varit på att blogga i sommar. Inte för att det är typ någon som läser, men ändå..
Jag tror nog dock att jag är en sådan människa som måste må dåligt för att kunna skriva, för att kunna producera. Jag vill inte säga att jag mår dålig ikväll men jag har framställt en tankespiral och fastnat i gamla minnen, gamla känslor och då kommer behovet av att få ut känslorna i ord fram igen.
Livet går upp och det går ner, men inte lika svajjigt som det var för ett år sedan. För nu är det nästan dags för ett-års-firande för mig och Venlafaxin. Oj, vad ett par små piller om dagen kan göra. Hjälp, vad en stabil tillvaro kan göra. Jag mår SÅ mycket bättre nu än vad jag tidigare gjort. Nu drabbas jag mest av vardags-deppressioner som alla normala människor gör, beroende på händelse och humör.
Jag och Mark.. jag och mark är inte ett dugg gjorda för varandra, men vi finner sätt att ta oss igenom vardagen relativt smärtfritt. Vi är båda väldigt dominanta och kontrollerande i våra sinnen, dock känner jag nog att Mark är den som mest försöker leva ut det. Jag har inget intresse av att kontrollera honom, men jag vet att han gärna till bestämma över mig. Men eftersom han inte får det så blir det lite bråk ibland, dock tror jag att det hade varit värre om jag släppt efter och låtit honom vara boss här hemma. Jag sa hela första tiden under vårat förhållande, runt alla våra breakups, att vi tar skiten nu och så kan vi leva lugnt sen. Och jag hade rätt, för även om vi ryker ihop ibland är det inte längre några långvariga bråk och inte heller några allvarliga, utan mest trötthets- eller stress-relaterade konflikter. Han vet att jag är min egen individ och jag vet att han är sin egen individ och vi har byggt fram en bra och stabil tillvaro för oss båda tycker jag.
Sen finns det alltid saker som är bättre och saker som är sämre, men så är det i alla förhållanden. Och jag kan leva med det, för jag älskar Mark. Och jag är 100procent säker på att han älskar mig. Och jag kan se oss bli gamla ihop, jag kan se oss leva med varandra för resten av evigheten, jämt och ständigt lite lätt tetandes med varandra men ändå en djup, stabil och förstående relation. Och det känns skönt, att känna sig säker. En bra känsla.
Mycket annat i tillvaron är förändrat och gör mitt liv bättre, som bra energi som gör att jag orkar, bra vänner som finns där och den där underbara lyckokänslan i magen.
Det är bra nu, för jag har väntat och jag har kämpat, så nu är det bra.
Och det kommer fortsätta vara bra.
För jag älskar att jag fortfarande är vid liv.
Jag tror nog dock att jag är en sådan människa som måste må dåligt för att kunna skriva, för att kunna producera. Jag vill inte säga att jag mår dålig ikväll men jag har framställt en tankespiral och fastnat i gamla minnen, gamla känslor och då kommer behovet av att få ut känslorna i ord fram igen.
Livet går upp och det går ner, men inte lika svajjigt som det var för ett år sedan. För nu är det nästan dags för ett-års-firande för mig och Venlafaxin. Oj, vad ett par små piller om dagen kan göra. Hjälp, vad en stabil tillvaro kan göra. Jag mår SÅ mycket bättre nu än vad jag tidigare gjort. Nu drabbas jag mest av vardags-deppressioner som alla normala människor gör, beroende på händelse och humör.
Jag och Mark.. jag och mark är inte ett dugg gjorda för varandra, men vi finner sätt att ta oss igenom vardagen relativt smärtfritt. Vi är båda väldigt dominanta och kontrollerande i våra sinnen, dock känner jag nog att Mark är den som mest försöker leva ut det. Jag har inget intresse av att kontrollera honom, men jag vet att han gärna till bestämma över mig. Men eftersom han inte får det så blir det lite bråk ibland, dock tror jag att det hade varit värre om jag släppt efter och låtit honom vara boss här hemma. Jag sa hela första tiden under vårat förhållande, runt alla våra breakups, att vi tar skiten nu och så kan vi leva lugnt sen. Och jag hade rätt, för även om vi ryker ihop ibland är det inte längre några långvariga bråk och inte heller några allvarliga, utan mest trötthets- eller stress-relaterade konflikter. Han vet att jag är min egen individ och jag vet att han är sin egen individ och vi har byggt fram en bra och stabil tillvaro för oss båda tycker jag.
Sen finns det alltid saker som är bättre och saker som är sämre, men så är det i alla förhållanden. Och jag kan leva med det, för jag älskar Mark. Och jag är 100procent säker på att han älskar mig. Och jag kan se oss bli gamla ihop, jag kan se oss leva med varandra för resten av evigheten, jämt och ständigt lite lätt tetandes med varandra men ändå en djup, stabil och förstående relation. Och det känns skönt, att känna sig säker. En bra känsla.
Mycket annat i tillvaron är förändrat och gör mitt liv bättre, som bra energi som gör att jag orkar, bra vänner som finns där och den där underbara lyckokänslan i magen.
Det är bra nu, för jag har väntat och jag har kämpat, så nu är det bra.
Och det kommer fortsätta vara bra.
För jag älskar att jag fortfarande är vid liv.
Utan rubrik.
Jag tänker inte sitta och försvara och skydda Mark mer. Det hjälps inte.
Jag tänker bara säga att jag älskar honom, han älskar mig och vi har bestämt oss för att försöka igen, många vet varför, annars får ni luska reda på det själva, inget jag tänker skriva här.
Jag vet att jag har sagt, "sista chansen" så många gånger. Men förutsättningarna är annorlunda idag. Jag måste ge det en chans till pga det här. Men jag kan lova att jag inte krälar på knäna för honom, eller något.
Jag har förklarat för honom att min familj, min släkt och mina vänner inte har höga tankar om honom, och det kommer ta lång tid om än någonsin innan han får tillbaka något som helst förtroende där.
Jag har även förklarat för honom att om han NÅGONSIN lägger hand på mig eller min hund, så kommer han råka väldigt illa ut.
Ni alla vet att jag inte är någon som tar hur mycket skit som helst utan att ge skit tillbaka, karln har det inte lätt just nu, och det kommer ta ett tag innan jag tänker släppa på mig själv och ge 100% till honom igen.
Jag litar inte till 100% på honom heller, så kommentarer om hur blåögd, naiv och dum jag är behöver jag inte tack. Jag vet att jag är så otroligt dum som går tillbaka till honom, men jag måste bara ge det en chans till.
Tack alla som står vid min sida ändå. Låt mig bara göra det här, så kommer ni kanske förstå om ett tag.
Jag tänker bara säga att jag älskar honom, han älskar mig och vi har bestämt oss för att försöka igen, många vet varför, annars får ni luska reda på det själva, inget jag tänker skriva här.
Jag vet att jag har sagt, "sista chansen" så många gånger. Men förutsättningarna är annorlunda idag. Jag måste ge det en chans till pga det här. Men jag kan lova att jag inte krälar på knäna för honom, eller något.
Jag har förklarat för honom att min familj, min släkt och mina vänner inte har höga tankar om honom, och det kommer ta lång tid om än någonsin innan han får tillbaka något som helst förtroende där.
Jag har även förklarat för honom att om han NÅGONSIN lägger hand på mig eller min hund, så kommer han råka väldigt illa ut.
Ni alla vet att jag inte är någon som tar hur mycket skit som helst utan att ge skit tillbaka, karln har det inte lätt just nu, och det kommer ta ett tag innan jag tänker släppa på mig själv och ge 100% till honom igen.
Jag litar inte till 100% på honom heller, så kommentarer om hur blåögd, naiv och dum jag är behöver jag inte tack. Jag vet att jag är så otroligt dum som går tillbaka till honom, men jag måste bara ge det en chans till.
Tack alla som står vid min sida ändå. Låt mig bara göra det här, så kommer ni kanske förstå om ett tag.
Not much to say.
Jag är besviken och arg. Arg på alla andra som ska tycka och bry sig hela tiden. Arg på mig själv för att jag inte kan stå för vem jag är med. Eller ja, jag står ju självklart för att jag är med Mark men alltså, jag orkar inte gå ut public med det. Jag vet vad andra tycker, att jag är dum som "går på" det igen. Att Mark är ett stolpskott, idiot och svin.
Men ingen av er vet ju bakgrunden. Det är ingen som bryr sig om att fråga VARFÖR jag ger honom chanser. Alla verkar ju tro att jag är en blåst brud som längtar efter att må dåligt.
Men vet ni vad, om någon av er satans puckon skulle bry er om att fråga mig varför jag ger honom chans på chans istället för att dumförklara på mig och honom, och påstå att han bara ljuger, och säga att det kommer hända igen så kanske ni skulle förstå.
Visst fan kommer vi ryka ihop igen, det är tyvärr sådana både han och jag är. Många tror ju att jag sätter mig i underläge och låter Mark bestämma allting över mig. Sådant är inte fallet. Mark visar mig gång på gång att han vill förändra sig och han visar så tydligt att han älskar mig. Jag har krävt många saker av honom för att ens ge honom en chans till. För två veckor sen klippte han alla sina kreditkort framför mina ögon, och lät mig göra upp en budget åt honom för att han kan inte ha hand om pengar så därför har jag hand om skiten. Han har låtit mig skriva familjeregler som vi alla här hemma måste följa för att få en trivsam miljö.
Herregud, hade jag inte sett några förändringar hos honom hade jag fan aldrig gett honom en chans till, men han kämpar hela tiden för att visa att han kan bli bättre och det KAN han! Vårat förhållande blir bara bättre och starkare för varje gång vi ryker ihop, och jag vet att vi kan skapa en framtid ihop.
Visst fan kommer vi ryka ihop igen, men jag har förklarat klart och tydligt för honom att några fler breakups blir det inte. Han måste kunna lära sig prata med mig och han har lärt sig att göra det, men jag kan fan inte kräva att mirakel ska ske på så jävla kort tid.
Eller vafan, jag ska inte ens behöva förklara mig.
Jag säger såhär istället; Den person som gör sig rolig över mig för att jag går tillbaka till honom eller den person som kallar mig eller Mark något dumt, eller den person som inte kan acceptera och respektera honom kommer automatiskt bli utesluten ur mitt liv. Känner ni att ni inte kan acceptera mig val och acceptera mannen jag lever med har ni fan inget i mitt liv att göra. Det är fan upp till er nu.
Take it och leave it.
Over and out.
Men ingen av er vet ju bakgrunden. Det är ingen som bryr sig om att fråga VARFÖR jag ger honom chanser. Alla verkar ju tro att jag är en blåst brud som längtar efter att må dåligt.
Men vet ni vad, om någon av er satans puckon skulle bry er om att fråga mig varför jag ger honom chans på chans istället för att dumförklara på mig och honom, och påstå att han bara ljuger, och säga att det kommer hända igen så kanske ni skulle förstå.
Visst fan kommer vi ryka ihop igen, det är tyvärr sådana både han och jag är. Många tror ju att jag sätter mig i underläge och låter Mark bestämma allting över mig. Sådant är inte fallet. Mark visar mig gång på gång att han vill förändra sig och han visar så tydligt att han älskar mig. Jag har krävt många saker av honom för att ens ge honom en chans till. För två veckor sen klippte han alla sina kreditkort framför mina ögon, och lät mig göra upp en budget åt honom för att han kan inte ha hand om pengar så därför har jag hand om skiten. Han har låtit mig skriva familjeregler som vi alla här hemma måste följa för att få en trivsam miljö.
Herregud, hade jag inte sett några förändringar hos honom hade jag fan aldrig gett honom en chans till, men han kämpar hela tiden för att visa att han kan bli bättre och det KAN han! Vårat förhållande blir bara bättre och starkare för varje gång vi ryker ihop, och jag vet att vi kan skapa en framtid ihop.
Visst fan kommer vi ryka ihop igen, men jag har förklarat klart och tydligt för honom att några fler breakups blir det inte. Han måste kunna lära sig prata med mig och han har lärt sig att göra det, men jag kan fan inte kräva att mirakel ska ske på så jävla kort tid.
Eller vafan, jag ska inte ens behöva förklara mig.
Jag säger såhär istället; Den person som gör sig rolig över mig för att jag går tillbaka till honom eller den person som kallar mig eller Mark något dumt, eller den person som inte kan acceptera och respektera honom kommer automatiskt bli utesluten ur mitt liv. Känner ni att ni inte kan acceptera mig val och acceptera mannen jag lever med har ni fan inget i mitt liv att göra. Det är fan upp till er nu.
Take it och leave it.
Over and out.
Satans kräk!
Jag sitter just nu och läser en tråd på ett forum som har namnet; "Jag kommer aldrig erkänna.." där folk "erkänner" saker bakom anonyma nick som dom aldrig skulle erkänna egentligen. Inte mycket har berört mig nämnvärt, har mest garvat åt de sjuka saker folk faktiskt håller på med.
Men en användare skrev; "Skulle aldrig erkänna att jag är 100% fullt frisk, säkerligen i bättre form än dom flesta, och ändå inte jobbat en dag i mitt liv. Har varit sjukskriven i 16 år för social fobi, depression, utbrändhet, borderline och allt annat som är lätt att fejka men svårt att bevisa. Är dessutom helt övertygad om att jag inte är ensam, eftersom jag blivit expert på att känna igen alla som fejkar, och det kryllar av oss."
Jag blir fan så satans förbannad på sådant jävla WT-folk! I dagens läge har jag inga som helst problem att jobba och gör det mer än gärna, i princip endast pga den medicin jag började på i höstas, men innan dess när jag var djupt deprimerad, grava humörsvängningar och en kronisk längtan efter att dö, inte en satans jävla krona fick jag ut av försäkringskassan, utan där satt jag och var allmänt jävla fet och deprimerad.
Sådant jävla folk borde fantamig käppjagas ut landet, binda fast efter en formel1 bil och sedan hängas upp offentligt med en stor jävla lapp som förklarar exakt vad den personen gjort.
Jag är så förbannat satans arg på folk som förstör för oss som faktiskt ÄR sjuka och behöver hjälp men inte får någon. Helvetets jävla förbannelse över er, satans äckel. AAAAAAAAAAARRRGGGHHHH!!!!!!!!
Aldrig riktigt slut.
Jag är en avundssjuk jävel, i hemlighet.
Jag erkänner.
Jag är less på att aldrig kunna göra något kul. Jag är trött på att aldrig kunna köpa något till mig själv.
De senaste jag unnade mig var två paket hårfärg och en ny baddräkt.. som jag har kunnat använda mig en gång, i fredags då jag unnade mig att gå till simhallen.
Annars? Det är liksom varit lyx för mig att kunna unna mig såhär "mycket".
Mark är iväg och spelar poker med några kompisar ikväll, det unnar jag honom. Emmy har varit på ullared idag, Becca ska ut och festa ikväll. Jättekul för er, verkligen.
Men jag kan inte låta bli att bli ledsen. Jag vill inte ha en massa pengar och så, men någon gång önskar jag att jag kanske skulle kunna unna mig att gå till simhallen utan att sitta och räkna pengar och undra om jag har råd. Jag önskar att jag kunde få gå ut och dansa någon gång, eller kanske köpa mig något nytt klädesplagg. Det verkar som om alla andra kan ha kul, men inte jag. Jag önskar inte mycket, och jag är inte den som kräver mycket. Men just nu, just ikväll sticker det i hjärtat, i ögonen över att alla kan göra roliga saker medens jag sitter här och gråter över att jag inte kan göra något kul ikväll.
Tv:n är tråkig, jag har ingen lust att titta på film och det händer inget kul på internet... jag kan ju iofs gå ut och gå med Ipod, men seriöst.. hur kul är det en lördagkväll?
Usch och fy på mig, avundssjuka är en ful känsla, men ikväll kan det inte hjälpas. :(
Jag erkänner.
Jag är less på att aldrig kunna göra något kul. Jag är trött på att aldrig kunna köpa något till mig själv.
De senaste jag unnade mig var två paket hårfärg och en ny baddräkt.. som jag har kunnat använda mig en gång, i fredags då jag unnade mig att gå till simhallen.
Annars? Det är liksom varit lyx för mig att kunna unna mig såhär "mycket".
Mark är iväg och spelar poker med några kompisar ikväll, det unnar jag honom. Emmy har varit på ullared idag, Becca ska ut och festa ikväll. Jättekul för er, verkligen.
Men jag kan inte låta bli att bli ledsen. Jag vill inte ha en massa pengar och så, men någon gång önskar jag att jag kanske skulle kunna unna mig att gå till simhallen utan att sitta och räkna pengar och undra om jag har råd. Jag önskar att jag kunde få gå ut och dansa någon gång, eller kanske köpa mig något nytt klädesplagg. Det verkar som om alla andra kan ha kul, men inte jag. Jag önskar inte mycket, och jag är inte den som kräver mycket. Men just nu, just ikväll sticker det i hjärtat, i ögonen över att alla kan göra roliga saker medens jag sitter här och gråter över att jag inte kan göra något kul ikväll.
Tv:n är tråkig, jag har ingen lust att titta på film och det händer inget kul på internet... jag kan ju iofs gå ut och gå med Ipod, men seriöst.. hur kul är det en lördagkväll?
Usch och fy på mig, avundssjuka är en ful känsla, men ikväll kan det inte hjälpas. :(
Besviken!
Jag vet att jag bloggar ganska dåligt, och kanske inte om saker som är jätteintressant för utomstående.
Men jag har typ 30 läsare om dagen, vet endast vilka ett fåtal är men jag får minsann aldrig några kommentarer.
Blä på det tycker jag!!
Men jag har typ 30 läsare om dagen, vet endast vilka ett fåtal är men jag får minsann aldrig några kommentarer.
Blä på det tycker jag!!
utan dig vore jag ingenting.
Jag hade en hemsk dröm inatt.
Om min största rädsla.
Att Ipod tas ifrån mig.
Jag får ont i hjärtat bara av att tänka på det. Jag tror inte jag skulle överleva om han försvann ur mitt liv.
98% av all min tid spenderas med Ipod. Övriga 2% saknar jag honom och känner mig inte hel. När jag jobbar eller Mark tar ut honom på promenad. Det är galet hur mycket jag har fäst mig vid honom. Allting handlar om honom, hela mitt liv kretsar kring honom.
Jag kan med 100% säkerhet säga att hade jag inte haft Ipod hade jag inte levt idag. Han har gett mig styrka i mina svåra stunder, han har fått mig att ändra mina beslut till det bättre. Det är tack vare honom jag lever och är lycklig idag. Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom.
Han är bara 3 år idag, men rädslan för att han ska dö eller tas ifrån mig jagar mig hela tiden, även om jag vet att jag skyddar honom, tar bra hand om honom och ger han allt hand behöver och lite till.
Utan honom vore jag ingenting. Utan Ipods snarkande i mitt öra kan jag inte sova, utan Ipod bredvid min sida kan jag inte gå ut och promenera, utan Ipod skulle jag inte gå upp på morgonen, Utan honom skulle jag inte leva. Vi är ett, vi lever i en symbios och den ena kan inte överleva utan den andra.
Det här är äkta kärlek.
Jag älskar min Ipod, Min Impala Easy Rider. <3
Om min största rädsla.
Att Ipod tas ifrån mig.
Jag får ont i hjärtat bara av att tänka på det. Jag tror inte jag skulle överleva om han försvann ur mitt liv.
98% av all min tid spenderas med Ipod. Övriga 2% saknar jag honom och känner mig inte hel. När jag jobbar eller Mark tar ut honom på promenad. Det är galet hur mycket jag har fäst mig vid honom. Allting handlar om honom, hela mitt liv kretsar kring honom.
Jag kan med 100% säkerhet säga att hade jag inte haft Ipod hade jag inte levt idag. Han har gett mig styrka i mina svåra stunder, han har fått mig att ändra mina beslut till det bättre. Det är tack vare honom jag lever och är lycklig idag. Jag klarar mig helt enkelt inte utan honom.
Han är bara 3 år idag, men rädslan för att han ska dö eller tas ifrån mig jagar mig hela tiden, även om jag vet att jag skyddar honom, tar bra hand om honom och ger han allt hand behöver och lite till.
Utan honom vore jag ingenting. Utan Ipods snarkande i mitt öra kan jag inte sova, utan Ipod bredvid min sida kan jag inte gå ut och promenera, utan Ipod skulle jag inte gå upp på morgonen, Utan honom skulle jag inte leva. Vi är ett, vi lever i en symbios och den ena kan inte överleva utan den andra.
Det här är äkta kärlek.
Jag älskar min Ipod, Min Impala Easy Rider. <3
Relationer.
Jag har ganska många vänner, men jag har bara ett få som är riktigt nära. Jag känner att jag vill presentera dom här i bloggen. :)
Först och främst har vi såklart Emmy Karlsson!!
Hon är min absolut bästa vän, hon har ställt upp till 100% för mig när jag har haft mina svåra stunder. Hon orkar med mig hur jag än beter mig. Att umgås med Emmy är så otroligt okomplicerat, vi behöver inte ha något speciellt att göra, vi behöver inte ens ha något speciellt att säga. Hon vet alltid vad hon ska säga för att få mig glad och för att få mig att må bra. Hon har funnits i mitt liv i ett antal år nu och jag skulle inte kunna se mig själv utan henne. Något som jag gillar med Emmy är att vi faktiskt inte behöver ha kontakt 24/7, vi kan vara utan att pratta med varandra i veckor och sen ta upp kontakten och fortsätta som inget har hänt. Det tycker jag är väldigt skönt då jag inte vill känna ett tvång att ta kontakt med folk. När jag bodde i Stockholm i somras så hade vi i princip daglig kontakt över telefon men vi sågs inte på tre månader. När jag kom hem igen kändes det som om jag aldrig hade varit iväg. Jag tror inte många relationer klarar en sådan grejj, men våran vänskap är så pass stark. Vi har våra egna liv också, jag har Mark, Josh och Ipod att lägga energi på och Emmy har Leo, bebis i magen och katten diesel. Nu senast har vi väl varit dåliga på att hitta tid för varandra men så blir det ibland. Vi får helt enkelt skärpa oss! Jag älskar min Emmy <3
Sen har vi Rebecca Sköld.
Rebecca och jag har känt varandra i många år med inte förrens det senaste blivit närmare vänner. Jag tränar ju henne och Viking, och jag har känt senaste halvåret att det är dags att släppa in människor närmare mitt liv. Rebecca är en underbart snäll, trevlig och framåt person vilket gör att hon får mig att få mera energi. Samma här som med Emmy, vi behöver inte ha något speciellt att säga eller göra när vi ses, det bara blir bra ändå, om vi så glor på tv, dricker kaffe eller glor på youtube-klipp. Vi pratar just nu dagligen i telefon, det gillar jag då det är så otroligt lätt att prata med henne. Vi hittar alltid något att säga varandra och gör vi inte det så hittar vi något ändå, Haha. Rebecca har pojkvännen Donny, hästen Viking och massor av söta kaniner! Jag hoppas att vi kommer närmare och närmare varandra ju mer vi lär känna varandra, för Rebecca är en underbar människa! <3
Sist men inte minst har vi faktiskt Martin "Tjagge" Augustsson.
En ny person i mitt liv som jag lärde känna för cirka ett halvår sedan. Han är kompis med min bror och bor även granne med min mamma och bror, så därigenom har jag lärt känna honom. Han är en positiv, ganska impulsiv och framåt person. I hans liv händer det alltid något, och ska det hända något då ska det fan hända med en gång! haha. Vi har kul ihop och kan i princip alltid komma hem till varandra om man vill. Han är fruktansvärt enkel att umgås med och snacka med, han är aldrig komplicerad på något vis. Är det något som man behöver hjälp med ställer han alltid upp. Tjagge bor tillsammans med sin sambo Lisa och deras son Alexander.
Det är det bästa med mina närmaste vänner, vi har alla våra egna liv, vilket jag är glad över för jag kan inte vara där för alla hela tiden, jag orkar inte umgås med folk hela tiden, och därför känns det skönt att alla har sina egna liv, sina egna familjer att ha hand om också.
Mina andra vänner behöver inte känna sig åsidosatta, ni vet vilka ni är och vad ni betyder. :)
Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste skynda till arbetsförmedlingen! :)
Först och främst har vi såklart Emmy Karlsson!!
Hon är min absolut bästa vän, hon har ställt upp till 100% för mig när jag har haft mina svåra stunder. Hon orkar med mig hur jag än beter mig. Att umgås med Emmy är så otroligt okomplicerat, vi behöver inte ha något speciellt att göra, vi behöver inte ens ha något speciellt att säga. Hon vet alltid vad hon ska säga för att få mig glad och för att få mig att må bra. Hon har funnits i mitt liv i ett antal år nu och jag skulle inte kunna se mig själv utan henne. Något som jag gillar med Emmy är att vi faktiskt inte behöver ha kontakt 24/7, vi kan vara utan att pratta med varandra i veckor och sen ta upp kontakten och fortsätta som inget har hänt. Det tycker jag är väldigt skönt då jag inte vill känna ett tvång att ta kontakt med folk. När jag bodde i Stockholm i somras så hade vi i princip daglig kontakt över telefon men vi sågs inte på tre månader. När jag kom hem igen kändes det som om jag aldrig hade varit iväg. Jag tror inte många relationer klarar en sådan grejj, men våran vänskap är så pass stark. Vi har våra egna liv också, jag har Mark, Josh och Ipod att lägga energi på och Emmy har Leo, bebis i magen och katten diesel. Nu senast har vi väl varit dåliga på att hitta tid för varandra men så blir det ibland. Vi får helt enkelt skärpa oss! Jag älskar min Emmy <3
Sen har vi Rebecca Sköld.
Rebecca och jag har känt varandra i många år med inte förrens det senaste blivit närmare vänner. Jag tränar ju henne och Viking, och jag har känt senaste halvåret att det är dags att släppa in människor närmare mitt liv. Rebecca är en underbart snäll, trevlig och framåt person vilket gör att hon får mig att få mera energi. Samma här som med Emmy, vi behöver inte ha något speciellt att säga eller göra när vi ses, det bara blir bra ändå, om vi så glor på tv, dricker kaffe eller glor på youtube-klipp. Vi pratar just nu dagligen i telefon, det gillar jag då det är så otroligt lätt att prata med henne. Vi hittar alltid något att säga varandra och gör vi inte det så hittar vi något ändå, Haha. Rebecca har pojkvännen Donny, hästen Viking och massor av söta kaniner! Jag hoppas att vi kommer närmare och närmare varandra ju mer vi lär känna varandra, för Rebecca är en underbar människa! <3
Sist men inte minst har vi faktiskt Martin "Tjagge" Augustsson.
En ny person i mitt liv som jag lärde känna för cirka ett halvår sedan. Han är kompis med min bror och bor även granne med min mamma och bror, så därigenom har jag lärt känna honom. Han är en positiv, ganska impulsiv och framåt person. I hans liv händer det alltid något, och ska det hända något då ska det fan hända med en gång! haha. Vi har kul ihop och kan i princip alltid komma hem till varandra om man vill. Han är fruktansvärt enkel att umgås med och snacka med, han är aldrig komplicerad på något vis. Är det något som man behöver hjälp med ställer han alltid upp. Tjagge bor tillsammans med sin sambo Lisa och deras son Alexander.
Det är det bästa med mina närmaste vänner, vi har alla våra egna liv, vilket jag är glad över för jag kan inte vara där för alla hela tiden, jag orkar inte umgås med folk hela tiden, och därför känns det skönt att alla har sina egna liv, sina egna familjer att ha hand om också.
Mina andra vänner behöver inte känna sig åsidosatta, ni vet vilka ni är och vad ni betyder. :)
Nu hinner jag inte skriva mer för jag måste skynda till arbetsförmedlingen! :)
I love you.
Jag har inte haft motivation att blogga senaste veckorna, jag och Mark har spenderat mer tid med varandra och vi jobbar på att få våran relation så bra som möjligt.
Jag måste säga att vi har kommit lång väg. I vissa synvinklar tror jag att vårat lilla breakup var något vi behövde, jag fick visa vad som är okej och inte och jag fick chans att höja mig själv till samma nivå som honom. Vi har haft två riktigt fina veckor, vi pratar mer, vi ger varandra mer uppmärksamhet, Mark låter mig vara mer delaktig i beslut som rör oss båda vilket är precis det jag vill.
Jag har ju antagligen, som en del redan vet, ADHD eller ADD vilket gör att jag har svårigheter att anpassa mig och respektera både mig själv och andra människor. Jag säger absolut inte att jag var felet till att vi bröt upp, många tror ju att jag tar på mig skulden men det gör jag inte. Men jag har problem som jag måste jobba med. Jag kan vara en total bitch, jag är ganska egoistisk och har svårt att anpassa mig till andras levnadssätt. Men jag kämpar på och jag har förändrat mig på många sätt till det positiva. Jag lär mig varje dag att kontrollera mitt humör, att inte irritera mig på småsaker eller att bli total förbannad för att jag inte får som jag vill. Men det är svårt, riktigt jäkla svårt men det går faktiskt. Med hjälp av medicinerna kan jag äntligen hantera mig själv, lära mig att släppa kontrollen och göra lite mer vad andra vill.
Vi båda är i nuläget medvetna om att vi måste förändra våra attityder och våra sätt att vara mot varandra och det jobbar vi på varje dag. Många undrar hur en relation kan funka om man redan såhär tidigt måste jobba för att få en relation att funka, men jag anser att varför inte börja jobba på sådant först och sedan ha det klart och bara fortsätta leva tillsammans när man väl har vant sig vid hur man ska bete sig mot varandra. Jag älskar Mark väldigt mycket, antagligen för mycket men för mig är det rätt, jag blir glad av honom och han gör mig lycklig.
Ja jag vet det är mycket inlägg om mig och Mark just nu, men ni får helt enkelt stå ut. Ska senare ikväll uppdatera om något helt annat, nämnligen vänner och vänskap! See ya'll then!
Jag måste säga att vi har kommit lång väg. I vissa synvinklar tror jag att vårat lilla breakup var något vi behövde, jag fick visa vad som är okej och inte och jag fick chans att höja mig själv till samma nivå som honom. Vi har haft två riktigt fina veckor, vi pratar mer, vi ger varandra mer uppmärksamhet, Mark låter mig vara mer delaktig i beslut som rör oss båda vilket är precis det jag vill.
Jag har ju antagligen, som en del redan vet, ADHD eller ADD vilket gör att jag har svårigheter att anpassa mig och respektera både mig själv och andra människor. Jag säger absolut inte att jag var felet till att vi bröt upp, många tror ju att jag tar på mig skulden men det gör jag inte. Men jag har problem som jag måste jobba med. Jag kan vara en total bitch, jag är ganska egoistisk och har svårt att anpassa mig till andras levnadssätt. Men jag kämpar på och jag har förändrat mig på många sätt till det positiva. Jag lär mig varje dag att kontrollera mitt humör, att inte irritera mig på småsaker eller att bli total förbannad för att jag inte får som jag vill. Men det är svårt, riktigt jäkla svårt men det går faktiskt. Med hjälp av medicinerna kan jag äntligen hantera mig själv, lära mig att släppa kontrollen och göra lite mer vad andra vill.
Vi båda är i nuläget medvetna om att vi måste förändra våra attityder och våra sätt att vara mot varandra och det jobbar vi på varje dag. Många undrar hur en relation kan funka om man redan såhär tidigt måste jobba för att få en relation att funka, men jag anser att varför inte börja jobba på sådant först och sedan ha det klart och bara fortsätta leva tillsammans när man väl har vant sig vid hur man ska bete sig mot varandra. Jag älskar Mark väldigt mycket, antagligen för mycket men för mig är det rätt, jag blir glad av honom och han gör mig lycklig.
Ja jag vet det är mycket inlägg om mig och Mark just nu, men ni får helt enkelt stå ut. Ska senare ikväll uppdatera om något helt annat, nämnligen vänner och vänskap! See ya'll then!
En andra chans.
Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska ta bort föregående inlägg eller inte. Jag väljer att inte ta bort det, jag vet egentligen inte varför men det känns inte bra.
Mark och jag ska försöka igen. På helt andra villkor nu, jag är inte sådan som vill bestämma i ett förhållande men just nu behövde jag ställa en del krav. Egentligen helt uppenbara krav men saker som Mark har svårt med.
Att till exempel involvera mig i beslut och låta mig ha lika mycket att säga till om här hemma som han själv har. Vi måste leva på samma plan och komma överrens. Mark måste också lära sig prata med mig istället för att bygga upp det och sen explodera och låta det gå för långt som det gjorde förra veckan.
Vi satt i söndags kväll och pratade i tre timmar, jag gick hit och hade bestämt mig för att bara prata och sen gå hem till mamma igen. Jag fick fram i princip allt det jag ville ha sagt. Det är ju mycket det här med Josh också, där ställde jag faktiskt ett ultimatum. Antingen kommer jag endast leva här som pappas flickvän och förhålla mig som en vän till honom men då blir det ingen barnvaktande och sådant ifrån min sida, eller så ska jag också få vara med och ha något att säga till om. Som i dagens läge är det så att jag säger en sak till Josh sen går han bakom ryggen på mig och frågar pappa som säger en annan sak än mig. Jag försöker ju inte vara en ny mamma för det har han redan en, men uppenbara saker som gör att vi alla ska trivas tillsammans känner jag att jag måste få ta del av. Och sedan mycket med det här att Mark kan inte låta Josh vara boss här hemma och låta honom bestämma exakt vad han vill göra, och få allt han vill ha.
Tog även upp det här med facebook-tjafs. Är man arg tar man det öga mot öga med en gång istället för att skriva och bråka på facebook, det är bara jobbigt för mig och folk som läser på facebook reagerar ju.
Vi måste även ändra vårat sätt mot varandra, vi måste lära oss ge varandra mer uppmärksamhet, känslor och komplimanger.
Jag säger absolut inte att jag är perfekt för jag har massor av saker att jobba på, till exempel att lära mig hantera mitt (jävla adhd-) humör och lära mig säga ifrån när Mark kör över mig.
Mark förstod mig och höll med mig i princip allt jag sa. Han inser att han behandlade mig fel och kört över mig. Och saker han skrev till mig i fredags var totalt oacceptabelt, det får överhuvudtaget aldrig återkomma, det händer inte igen för då går jag.
Så nu ska vi försöka igen och förändra oss själva och lära oss leva ett harmoniskt och kärleksfullt liv tillsammans, för jag vet att vi kan. För vi älskar varandra och det är inte värt att ge upp allting förrens man faktiskt har gett det en sista chans.
Nu kan vi bara hålla tummarna för att allting går bra och vi lär oss leva tillsammans.
Nu ska jag åka och jobba men har lite mer att skriva, därför uppdaterar jag mer ikväll när jag kommer hem ifrån jobbet!
Impala Easy Rider.
I början av 2010 satte jag upp lite (preliminära) mål för mig och Ipod att nå under året. Jag satte ingen press på oss att vi måste klara av det här men det var ändå något jag kände att vi behövde för att inte köra fast i samma gamla hjulspår.
Målen var;
- Ipod ska komma 100% på inkallning
Det gör han, han kommer varje gång jag kallar in honom.
- Kunna ha Ipod 100% utan koppel (om jag vill)
Han går i dagens läge i princip alltid utan koppel när jag går med honom. Undantaget är såklart vid bilvägar.
- Vara helt jakt och viltren.
I och med vad som hände med mina gamla hund, Edvin, som jagade en hare över en bilväg och blev överkörd så håller jag stenhårt på att jakt av alla slag är totalförbjudet. Inga fåglar, smågnagare eller större djur får överhuvudtaget läggas någon större fokus på. Idag jagar han ingenting, OM han skulle börja jaga är det inga problem överhuvudtaget att få honom att bryta direkt. Det är skönt, för jag vet att jag alltid har kontroll.
- Klara av hundmöten lös utan att springa fram, störa eller på något sätt lämna min sida.
Inga problem idag, vi klarar av hundmöten var och när och hur som helst. Både på små cykelvägar, trottoaren och om den andra hunden går till exempel på andra sidan vägen. Jag skulle dock behöva träna mer på att han ska ha fokus på mig istället för hunden, men det kommer.
Det var väl i princip dom målen jag satte upp, mest lite grunder och så.
Och jag tänkte att jag skulle göra upp lite nya mål nu inför 2011.
- Lägga fokus på mig så fort jag ber honom om det, till exempel vid hundmöten. Att inte lägga energi på att titta vad den andra hunden gör osv.
- KOPPELTRÄNING, KOPPELTRÄNING och KOPPELTRÄNING!
I och med att han går lös så pass mycket blir det inte mycket koppelträning och han beter sig inte lika bra i koppel som han gör lös och det MÅSTE jag träna på. Han är mycket mer stirrig vid hundmöten och lyssnar inte lika bra så det måste vi träna på.
Det är väl dom som jag kommer på just nu att vi behöver träna på. Så jag tänker inte sätta upp mer mål då det första målet kommer ta ganska mycket träning.
Som tur var har jag en sådan underbart lättlärd och trevlig hund vilket bara gör träningar och utmaningar roligt, även om jag i princip inte hade någon som helst erfarenhet av hundTRÄNING innan jag fick Ipod. Jag har haft hund i olika perioder i hela mitt liv men inte tränat som jag gör nu. Jag är självlärd genom att lyssna och se på andra, kolla mycket på hundtränare på tv. Ceasar Milan och Victoria Stillwell är mina stora idoler och jag tillämpar ganska mycket av deras metoder i min träning.
Jag anser dock att jag ligger ganska mycket bättre till än många andra som har hund och mer erfarenhet än mig. Jag stöter nästan dagligen på idioter som inte skulle ha hund som har rabiata råttor eller störda kamphundar i kopplet. Jag blev utskälld för ett tag sedan av en kvinna med en rottweiler som påstod att jag kan ju inte ha min hund lös för då lyssnar ju inte hennes hund på henne. Jag säger bara suck. Uppfostra din hund eller ha ingen hund. Jag tar hänsyn till andra och ser till att Ipod inte stör andra människor eller djur, men jag kan faktiskt inte uppfostra din hund också.
Jag och Ipod trivs ihop, vi älskar varandra och kompletterar varandra så perfekt. Han och jag är ett perfekt team
och jag hoppas och vet att vi kommer få många roliga år till tillsammans.
Impala Easy rider, aka "Ipod"
Målen var;
- Ipod ska komma 100% på inkallning
Det gör han, han kommer varje gång jag kallar in honom.
- Kunna ha Ipod 100% utan koppel (om jag vill)
Han går i dagens läge i princip alltid utan koppel när jag går med honom. Undantaget är såklart vid bilvägar.
- Vara helt jakt och viltren.
I och med vad som hände med mina gamla hund, Edvin, som jagade en hare över en bilväg och blev överkörd så håller jag stenhårt på att jakt av alla slag är totalförbjudet. Inga fåglar, smågnagare eller större djur får överhuvudtaget läggas någon större fokus på. Idag jagar han ingenting, OM han skulle börja jaga är det inga problem överhuvudtaget att få honom att bryta direkt. Det är skönt, för jag vet att jag alltid har kontroll.
- Klara av hundmöten lös utan att springa fram, störa eller på något sätt lämna min sida.
Inga problem idag, vi klarar av hundmöten var och när och hur som helst. Både på små cykelvägar, trottoaren och om den andra hunden går till exempel på andra sidan vägen. Jag skulle dock behöva träna mer på att han ska ha fokus på mig istället för hunden, men det kommer.
Det var väl i princip dom målen jag satte upp, mest lite grunder och så.
Och jag tänkte att jag skulle göra upp lite nya mål nu inför 2011.
- Lägga fokus på mig så fort jag ber honom om det, till exempel vid hundmöten. Att inte lägga energi på att titta vad den andra hunden gör osv.
- KOPPELTRÄNING, KOPPELTRÄNING och KOPPELTRÄNING!
I och med att han går lös så pass mycket blir det inte mycket koppelträning och han beter sig inte lika bra i koppel som han gör lös och det MÅSTE jag träna på. Han är mycket mer stirrig vid hundmöten och lyssnar inte lika bra så det måste vi träna på.
Det är väl dom som jag kommer på just nu att vi behöver träna på. Så jag tänker inte sätta upp mer mål då det första målet kommer ta ganska mycket träning.
Som tur var har jag en sådan underbart lättlärd och trevlig hund vilket bara gör träningar och utmaningar roligt, även om jag i princip inte hade någon som helst erfarenhet av hundTRÄNING innan jag fick Ipod. Jag har haft hund i olika perioder i hela mitt liv men inte tränat som jag gör nu. Jag är självlärd genom att lyssna och se på andra, kolla mycket på hundtränare på tv. Ceasar Milan och Victoria Stillwell är mina stora idoler och jag tillämpar ganska mycket av deras metoder i min träning.
Jag anser dock att jag ligger ganska mycket bättre till än många andra som har hund och mer erfarenhet än mig. Jag stöter nästan dagligen på idioter som inte skulle ha hund som har rabiata råttor eller störda kamphundar i kopplet. Jag blev utskälld för ett tag sedan av en kvinna med en rottweiler som påstod att jag kan ju inte ha min hund lös för då lyssnar ju inte hennes hund på henne. Jag säger bara suck. Uppfostra din hund eller ha ingen hund. Jag tar hänsyn till andra och ser till att Ipod inte stör andra människor eller djur, men jag kan faktiskt inte uppfostra din hund också.
Jag och Ipod trivs ihop, vi älskar varandra och kompletterar varandra så perfekt. Han och jag är ett perfekt team
och jag hoppas och vet att vi kommer få många roliga år till tillsammans.
Impala Easy rider, aka "Ipod"
Hej bokstavsbarn.
Som en del vet går jag ju på utredning just nu för att få reda på vad jag har för diagnos. Alla omkring mig plus jag själv har i princip alltid vetat att något är fel, men ingen har orkat lägga ner tid på att ta reda på vad, så i höstas krävde jag att få starta en utredning.
Mitt första läkarbesök var för ett par veckor sen, fick träffa en specialist-psykriatiker på psykmottagningen här i Nybro. Vi pratade och jag fick fylla i en del formulär. Mamma var också med och även hon fick fylla i lite formulär om mig. Jag har läst ganska mycket och har i många år varit övertygad om att det är Borderline-personlighetsstörning jag har, medans min mamma tror att jag har ADHD. Läkaren sa att det mycket väl kunde vara en blandning av de två, då de ofta kombineras.
Det där med ADHD stämmer ganska bra bortsett från hyperaktivitets delen så jag tippar nog mer på att det är ADD jag har.
Jag är väldigt nyfiken och vill gärna veta. Inget kommer förändras inom mig bara för att jag får lite bokstäver att kalla mig själv för jag vet redan att jag är sjuk, det har jag alltid vetat, då jag gång på gång försökt kämpa mig upp ur deppressionen men alltid fallit tillbaka. Det spelar ingen roll hur motiverad jag är, det går bara inte.
Just nu står jag stadigt och upprätt, jämn och bra i humöret (ja iallafall mer jämn och bättre än innan..) tack vare Venlaffaxin och Lamotragin. Utan dom hade jag inte orkat en dag mer.
Jag är glad och upprymd för att äntligen få svar, äntligen få något att gå på. Att veta att jag inte bara har fel attityd eller liknande.. det ska bli skönt.
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
Lägger in två länkar här för de som är intresserade att läsa mer om de här två sjukdomarna.
Men som sagt är det inte fastställt ännu utan det är fortfarande spekulationer och det lär dröja ett antal månader innan hela utredningen är klar!
Mitt första läkarbesök var för ett par veckor sen, fick träffa en specialist-psykriatiker på psykmottagningen här i Nybro. Vi pratade och jag fick fylla i en del formulär. Mamma var också med och även hon fick fylla i lite formulär om mig. Jag har läst ganska mycket och har i många år varit övertygad om att det är Borderline-personlighetsstörning jag har, medans min mamma tror att jag har ADHD. Läkaren sa att det mycket väl kunde vara en blandning av de två, då de ofta kombineras.
Det där med ADHD stämmer ganska bra bortsett från hyperaktivitets delen så jag tippar nog mer på att det är ADD jag har.
Jag är väldigt nyfiken och vill gärna veta. Inget kommer förändras inom mig bara för att jag får lite bokstäver att kalla mig själv för jag vet redan att jag är sjuk, det har jag alltid vetat, då jag gång på gång försökt kämpa mig upp ur deppressionen men alltid fallit tillbaka. Det spelar ingen roll hur motiverad jag är, det går bara inte.
Just nu står jag stadigt och upprätt, jämn och bra i humöret (ja iallafall mer jämn och bättre än innan..) tack vare Venlaffaxin och Lamotragin. Utan dom hade jag inte orkat en dag mer.
Jag är glad och upprymd för att äntligen få svar, äntligen få något att gå på. Att veta att jag inte bara har fel attityd eller liknande.. det ska bli skönt.
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
Lägger in två länkar här för de som är intresserade att läsa mer om de här två sjukdomarna.
Men som sagt är det inte fastställt ännu utan det är fortfarande spekulationer och det lär dröja ett antal månader innan hela utredningen är klar!
